Lera delas in i två klasser: kvarvarande lera, som återfinns på ursprungsplatsen, och transporterad lera, även kallad sedimentär lera, som avlägsnats från ursprungsplatsen av en erosionsaktör och avlagrats på en ny och eventuellt avlägsen plats. Återstående lera bildas oftast genom vittring på ytan, som ger upphov till lera på tre sätt: genom kemisk nedbrytning av bergarter, t.ex. granit, som innehåller kiseldioxid och aluminiumoxid, genom upplösning av bergarter, t.ex. kalksten, som innehåller lerhaltiga föroreningar, vilka är olösliga och därför avlagras som lera, samt genom sönderdelning och upplösning av skiffer. En av de vanligaste processerna för lerbildning är kemisk nedbrytning av fältspat.

Lera består av ett skikt av sammankopplade silikater kombinerat med en andra skiktliknande gruppering av metallatomer, syre och hydroxyl, vilket bildar ett mineral i två skikt som kaolinit. Ibland återfinns den sistnämnda arkliknande strukturen inbäddad mellan två kiselskikt, vilket bildar ett treskiktsmineral som vermikulit. I litifieringsprocessen kan kompakterade lerlager omvandlas till skiffer. Under den intensiva värme och det intensiva tryck som kan utvecklas i lagren kan skiffern metamorfoseras till skiffer.

  • Introduktion
  • Egenskaper och klassificering
  • Bildning
  • Användning
  • Lera som jord
  • Bibliografi

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.